pappersdrake

Har svart bälte i fanvadrygdå, den något mindre kända men ack så ädla underavdelningen till taekwondo.

Taekwondo är en koreansk kampsport som lägger större vikt vid sparkar än andra kampsporter.

Fanvadrygdå är en värmländsk kampsport som lägger hela sin kroppshydda på att tjata ihjäl sin motståndare alternativt slå ihjäl dem med ett lexikon eller SAOL (svenska akademiens ordlista, dumbass).

Att avväpna en fanvadrygdå-mästare är inte så lätt men man kan psyka denne genom att genomgående använda sig av flotta ord vid fel tillfällen, säga eller skriva grammatiska fel eller att konstant särskriva. Det börjar då klia i kroppen på mästaren och anfallaren har där sin bästa chans att framgångsrikt attackera.

Man kan bli mästare i fanvadrygdå på flera olika sätt men det viktigaste är attityden och villigheten att bemästra denna ädla sport. Själv är jag född mästare då jag ärvt titeln i rakt nedstigande led - från mormor till mamma till mig och jag är stolt att berätta att även min son har visat intresse för sporten ifråga och nu kan kalla sig "apprentice" i fanvadrygdå.

Hur ser tävling och träning ut då undrar ni? Ja, fördelen med fanvadrygdå är ju att det egentligen inte behövs någon speciell arena, ej heller tävlingsredskap, vilket gör att man kan träna/tävla överallt. Jag skall ändå nämna några exempel på tävlings- och träningstillfällen:

 

* Sonen tränar inför provet i samhällskunskap - en tävling i den högre klassen som ägde rum för en knapp månad sedan i det Pappersdrakska hemmet. "The apprentice" tog här tillfället i akt att ifrågasätta Sveriges inrikespolitik i allmänhet och skattepolitiken i synnerhet. Ett hetsig kamp där en vinnare ännu ej kunnat utses då tävlingen fortgår och blossar upp minst en gång i veckan. Jag har ändå övertaget som mästare då "the apprentice" ännu inte levererar finslipade argument utan fortfarande tillhör den något brutalare skolan. Utspel som "jävla regering" är inget man vinner TKO på, grasshopper.

 

* TP-spelande, midsommarafton 2009. En på ytan rafflande tävling men i grunden en ganska banal historia då det ena laget bestod av två mästare i fanvadrygdå (mamma, alias Grandmaster nag och jag själv) och det andra laget bestod av ett sorgligt avskrap prospects (pappa, min man och min son). Ett hedersomnämnande går dock till det förlorande laget som uppvisade stora talanger i fanvadrygdå, då de demonstrerade en mycket viktig egenskap som krävs för att någon gång bli mästare, nämligen dåligt sportsmannaskap.

Jag kan inte nog betona vikten av detta; att unna en motståndare segern i fanvadrygdå är inget som uppmuntras i denna sport. Nej, var en dålig förlorare och en ännu sämre vinnare!

Om du redan nu läser igenom denna text i jakt på stavfel eller liknande, ja då är du redan på god väg i jakten på det svarta bältet i fanvadrygdå.

 

Lycka till! (jag menar det inte, jag är ju mästare i fanvadrygdå)